Om en liten pojke

 

Det var en gång en liten pojke med ett alldeles för stort huvud. Hans huvud var så stort, att flera personer rymdes inuti det. Pojken brukade prata med personerna i sitt huvud. Han kunde inte se dem, men föreställde sig att de satt som uppställda för ett klassfoto när han pratade med dem. Han pratade mycket med dem, långa konversationer som ofta blev till historier.

 

Dessa episka fiktioner spelades upp som filmer på en bioduk inuti pojkens stora huvud. Han älskade dessa filmer, och ju äldre han blev, desto mer tid tillbringade han framför bioduken i sitt huvud, och mindre i den riktiga världen utanför.

 

Pojkens största fascination var rymden. Han fantiserade om den konstant, och läste allt han kunde komma över om det stora svarta, om dess oändlighet, dess mörker och dess hemligheter. Han insåg tidigt i livet osannolikheten i att bli astronaut, men upphörde aldrig att drömma om att en gång få uppleva rymden på riktigt. Han var därför extatisk när han som ung vuxen efter idogt sökande hittade en möjlighet att få följa med på en rymdresa. Men ingen läsning i världen hade kunnat förbereda honom för den upplevelse som resan skulle innebära.

Så kom dagen för uppskjutet, och pojken lämnade inte bara atmosfären, utan fick till och med möjlighet att ge sig ut utanför rymdfarkosten. Rymdens stjärnspäckade tomrum bredde ut sig runt honom i sin oändlighet. Att flyta mitt ute i kosmos, en ensam atom i jämförelse med de avlägsna stjärnorna, var en oerhört skrämmande upplevelse. Aldrig i sitt liv hade pojken känt sig så liten, och så ensam. Tiden han befann sig i rymden kändes som en evighet. Och under den evigheten fick han insikter som han aldrig kunnat få på jorden.

 

När han flöt där, liten som en atom och samtidigt stor som en stjärna, oändligt avlägsen från allt utom sig själv, såg han sig själv utifrån och inifrån. Han såg bioduken, framför vilken han tillbringat hela sin barndom, och personerna på klassfotot, som avnjutit de fiktiva filmerna tillsammans med honom. Skillnaden var, att de inte längre var där. Den icke-materia som utgjorde tomheten omkring honom, var samma material som skapade filmduken, och hans fiktiva vänner. De var, kort och gott, ingenting.

 

Det var som en ny människa han kom tillbaka till jorden. Utanpå var han samma som han alltid varit, men inuti var han annorlunda. Bioduken var borta, och skolklassfotobänken som tidigare varit fylld med folk, var tom. Under en lång tid fick pojken ingen ro. Vad skulle han göra utan sina filmer, utan sina vänner?!

 

Många sömnlösa nätter, och många sömnlösa dagar, följde pojkens rymdresa. En resa som han varit så uppspelt över och exalterad inför, hade förstört hans liv. Hans hjärna bultade, överbelastad av tomrummet som ersatt hans bästa vänner och favoritsysselsättning. Det blixtrade i synfältet och sprakade i öronen. Vad skulle han göra?

 

Det var under en av de många sömnlösa nätterna som han satte sig framför datorn, och i stället för att desperat söka efter svar på internet som så många gånger förut, började skriva ner sina tankar. Tankar blev till monologer, monologer blev till sidor, och sidor blev till historier. Den natten, efter många timmars skrivande, för första gången sedan rymdresan över ett halvår tidigare, var hans hjärna klar. Utmattad lade han sig i sin säng och sov, bättre än han gjort på minst lika länge.

 

Sedan den dagen skrev han så ofta han kunde. Och han visste, att så fort hans hjärna bultade, så snart han inte kunde sova på kvällen eller gick runt som en osalig ande i hemmet, att det var skriva han måste. Hans enorma huvud måste få utlopp för sina märkvärdiga, oupphörliga fantasier.