Recension från dast.nu

LAVASTRÖMMEN

Av Theodor Pipping
Lava förlag, 2024
ISBN 9789181012019, mjuka pärmar, 371 sidor

Stundtals i min huvud när jag läser Theodor Pippings roman som tenderar gränsen till science fiction dyker det upp bilder för mig på James Camerons två science fictionsfilmer, Avatar och undervattendramat Avgrunden.

Egentligen har Theodor Pipping byggt upp en undervattensvärld med sin egen mytologi och två olika världsbilder som också kan kanske hänvisar till jägare och ja, samlare på ett plan.

Här figurerar ett undervattensfolk med utseendet av bläckfiskar. De lever i familjeklan och hyser sin nomadiska tillvaro där maten finns. Det är överlevare som lever på havets vildmark . Generationer i deras släktled har levt så.

Det också en religiös mytologi som påverkar deras levnadssätt. Ändå hyser en av romanens huvudkaraktärer Klora en längtan bort och söker en mening bortom sina vanliga platser. Vad föreligger att existera på andra sidan och kanske finns det en värld där uppe och över havet?

Dessutom sägs det finnas en annan civilisation som är annorlunda med en helt annan livsstil.
Det är när Klora möter Deaza som kommer från en högteknologisk undervattensstad, en metropol. Dock som ej vet hur man kanske överlever i havets vildmark.

Deras slumpvisa möten blir början till just en resa bortom deras egna föreställningar om livet och världen.

Just den mänskliga driften och nyfikenheten parat med vetenskapens landvinningar är just något jag tror är drivkraften i romanens fortlöpande röda tråg genom hela berättelsen.

Att utmana både religiösa och vardagliga begränsningar och ingrodda tankar finner jag som ett bärande element till romanens fundament.

Boken bär upp många idéhistoriska liksom socialhistoriska moment inbyggt inär jag läser. En intressant värld i havet vilket Theodor Pipping har byggt upp med en humanistisk litterär framställan kring väsentliga frågeställningar vi som levande har förundras över historiens förlopp.

MICHELES KIND